Göteborgsposten – 4 juni 1859, sida 2

slutade voro vi vid en tvärgata. Gubben fattade min hand och sade: ja, nu vår min väg häråt. Jag har pratat mer än jag bord: med en obekant, och kanske i hetta (ja, nog tillrade svettdropparne utefter hans kinder alltid!); men jag är nog så god medborgare, att jag med glädje och nöje offrar min skär åt det allmänna, bara jag är förvissad om, att det som skall göras, blir utfördt så att vi ha heder och glädje af detsamma. Blir herrn qvar i stan någon tid, så helsa på gubben, välkommen till — — — han sade sitt namn, gaf mig sin adress och tillade, sedan han fått veta mitt namn och mina vilkor: kommer visst aldrig att trifvas här! Lycka till emellertid! Jag skildes från gubben, vandrade hemåt, kröp till kojs och fantiserade hela natten i drömmen öfver gubbens thema: ,kommer visst aldrig att trifvas här, I till dess slutligen den uppgående s len kastade sin I första sköna morgonhelsning, en sådan som blott en jjunisol kan åstadkomma, in i min kammare. Då steg jag upp, klädde mig och beredde mig att riktigt grundligt flanera och se mig om i den stora staden, hvilken väl på Kristihilmmelsfärdsdag, en sådan folkfestdag i hela Sverge, borde erbjuda mycket sevärdt, och visa mig åtminstone en bit af dess söndagsfysionomi. Funderande öfver lämpligaste sättet att indela min dag, hade jag just kommit till det för en med l staden obekant förmånligaste beslutet, att låta slumI pen leda mina steg, då jag händelsevis fick se, att j man varit nog artig att uppbära till mig gårdagens I I I I