Göteborgsposten – 25 maj 1859, sida 1

ven bland den brokiga skara af dessa kringvandrande musici. Denna musik är en industri som lifnär en stor mängd menniskor, och hvars ursprung engelska fornforskare förlägga till de äldsta tiderna. Således leda de nuvarande kringvandrande musikanterna sina anor från icke lägre personer än de forntida minnessångarne. Flera år efter Englands eröfring utgjorde ännu största delen af minnessångare Normanner. De voro mycket omtyckta och i besittning af stora fördelar; ty likt härolder och sändebud hade de alltid fritt tillträde till alla slott och rika kloster. Man betalade dem vanligtvis ganska högt, och denna omständighet förorsakade att dagdrifvare och andra glada sällar lockades att försöka samma handtverk, hvilket innan kort satte minnessångarnes namn i misskredit. Till slotten och klostren, dit vid alla festligheter hela skaror af dem begåfvo sig, hände det ofta att de, icke nöjda med hvad värdarnes frikostighet erbjödo dem, behandlade vinkällarne och visthusen som sin egen oinskränkta tillhörighet. Dessa missbruk föranledde Edvard II och Edvard IV att utfärda stränga lagar emot idkarne af den glada konsten, och aktningen för minnessångarnes en tid så blomstrande konst, sjönk med hvarje århundrade allt djupare och djupare. Under drottning Elisabeths regering bidrog ännu en sak att bringa dem till förfall. De förblefvo likgiltiga för litteraturens utveckling och framåtskridande, och deras yrke stod redan i sådan missaktning, att man satte dem i jemnbredd med van