Göteborgsposten – 25 maj 1859, sida 1

moda; och för detta fall skulle ju icke någr: förpligtelser kunna åberopas. Detta försvarsförbund erhölle äfven el stor betydelse derigenom att det vore ett vig tigt steg mot den skandinaviska idkens skön: mål, de trenne nordiska brödrafolkens förening Det skulle låta dem känna djupt huru oum bärliga de äro för hvarandra och huru gemen samma deras intressen äro; det skulle i grunc förstöra dessa olyckliga fördomar, som ännt framträda här och der likt dystra vålnadei från en förfluten tid af strid och fientlighet ehuru broderlighetens morgonrodnad redan in. brutit öfver nordanlanden. Den skandinavisks iden är en af dessa tankar, som Gud vid vissa tidpunkter sänder folken för att frälsa dem från hotande faror och visa dem vägen till frihet och lycka. Och den måste segra, trotts den exklusiva patriotismens trångbröstade förkättringsförsök och begabberi, ty den har trängt till en nations hjerta, hvilken ej längre går i några partigängares ledband utan sjelf pröfvar och dömer. Dylika på en gemensam nationalitet grundade enhetssträfvanden ligga på bottnen af vår tids flesta folkrörelser, och sjelfva den högtförnäma kabinettspolitiken har på sednare tider nödgats fästa äfseende vid dem. De gå ut på att befria de mindre staterna från de fem stormakternas supremati — ett ok lika tryckande som det furstliga tyranniet, men ännu outhärdligare, emedan det är kränkande för nationalitetskänslan. Ju närmare de skandinaviska staterna sluta sig till hvarandra, desto bättre kunna de trotsa den europeiska nödvändigheten. I hvarandra skola de finna de bästa bundsförvandter, ty ett ömsesidigt stöd kan ej innebära fara för någonderas sjelfständighet. Och då skola de icke behöfva hålla sig i någon stormakts kölvatten, utan kunna fritt välja den väg, som öfverensstämmer med deras sympatier och intressen.