Göteborgsposten – 25 maj 1859, sida 1

liga landstrykare och tiggare. Under Cromwells tide hvarf behandlades de lika strängt och föraktfullt. Lik väl bibehöll sig denna industri, fastän med den skil nad att de måste förlägga stället der de uppträdd från slottet till värdshuset, stundom tillochmed unde bar himmel. Så se vi dem ännu i dag vandra om kring på Londons gator, såsom skuggor af en slock nad glans och utdöd storhet. (Forts.) Plockgods. En engelsman gjorde en resa till Canada, och tog in på ett värdshus uti en liten by. Han kallades till bords, och under måltiden tilltalade han upp: passerskan med ordet: ,tjenstflicka. Värdshusvärden gick fram till honom, förebrådde honom detta, och yttrade, att de hvarken voro turkar eller slafvar och ej brukade misshandla sina tjenare, utan bad honom hädanefter kalla alla uppasserskorna: ,hjelperskort. — ,Jag skall göra som ni önskar, sade engelsmannen. Morgonen derpå väcktes hela huset af de förfärligaste rop på ,hjelp! hjelp! vatten! vatten!X Inom ett ögonblick voro alla i rörelse, och störtade in i engelsmannens rum, med ämbare, kannor och karafiner fyllda med vatten. ,Jag är eder högst förbunden, sade engelsmannen lugnt, ,men jag behöfver icke så mycket vatten, jag önskade endast helt litet för att raka mig. — ,Raka er? utropade värdshusvärden! Hvad menade ni då med utropen , hjelp, vatten? Vi trodde att hela huset stod i lågor?. — ,Ni befallde mig i går att kalla uppasserskan för ,hjelperska, och jag gjorde så; men huru kan ni tänka Jag att skulle ropat vatten, om jag menat eld.