Göteborgsposten – 18 maj 1859, sida 2

Sedlar och klingande Mynt. Hvilka verkningar ett obegränsadt utgifvande af sedlar kan hafva på ett lands inre förhållanden, har man hatt tillräckligt sorgliga bevis på. Det inställande af kontanta betalningar, som Österrike och Sardinien redan nu vid krigets början hafva vidtagit, och som troligtvis i händelse kriget kommer att utvidga sig, skall i andra länder följas af dylika mått och steg, väcker åter tanken på en sådan åtgärds betydelse. Vi meddela derföre efter Timest några orienterande anmärkningar derom, hvilka i rätt dager framställa den obotliga skada, som ett lands såväl utländska som inhemska kredit lider vid sådane mått och steg. Det heter i Times4: Österrike och Sardinien hafva inställt sina kontanta betalningar, och andra stater kunna snart komma att följa exemplet, om kriget kommer att något längre fortsättas. Hvilket inflytande kan detta antagas hafva på de nationer, hvilka verkställa sina betalningar kontant? Det finnes få saker, för hvilka man är mera böjd att hängifva sig åt löjliga föreställningar, än denna. Det är en falsk åsigt, att tro, att ett land gagnar sig sjelft genom att neka att betala sina skulder med ädla metaller. Man brukade fordom fråga: när alla andra länder suspendera kontanta betalningar, huru kan då England allena fortfara dermed? För att om sakens sammanhang aflägsna allt tvifvel, behöfver man blott erinra, att en sådan supension från en enskild stats sida är endast ett enkelt sätt att konfiskera en del af sina undersåtares egendom, samt ett medel att pålägga alla en förökad skatt. Det är endast ett inre arrangement och kan aldrig på ringaste sätt inverka på den ena nationens förbindelser till den andra. Det finnes intet inställande af betalningar uti ett lands utländska handel. Om Sardinska regeringen önskar köpa ett parti jern i Londonska marknaden, får den betala derför alldeles som hittills. Vi kontrahera icke om noter från Banken i Turin, utan om ett visst belopp af guld eller en eqvivalent derför, som måste erläggas härstädes. Om således alla nationer togo sin tillflykt till ett system af oinlösliga sedelpenningar, så skulle detta ej på ringaste sätt inverka på våra transaktioner. Om de behöfva något från oss, måste de betala det med guld eller guldets eqvivalent, och när de, genom den inre misskrediten, hafva nödgat folk att gömma de ädla metallerna, så att det blir svårt för dem att åtkomma dessa, är det deras sak och icke vår. Då det således är omöjligt för en nation att vinna något genom att iuställa sina betalningar, kan man väl fråga: Hvad bevekelsegrunden dertill kan vara? Icke någon annan än uraktlåtenhet att betala sin skuld, på enskilda klassers bekostnad, istället för att uppenbart belägga alla klasser med en skatt. För Fondseller annuitetsinnehafvaren, embetsmannen och alla till hvilka staten utbetalar bestämda summor, är inställandet af betalningen i klingande mynt det samma som ett afdrag å deras inkomster af 10, 20 å 50 2 allteftersom de oinlösliga sedlarne förlora i värde i förhållande till klingande mynt. Det är således en konfiskation och intet annat. Vid samma tillfälle har staten äfven derigenom ett medel i händerna att upptaga lån på alldeles ruinerande vilkor. Hvarje ny utgifning af ett oinlösligt papper är detsamma som ett lån, enär papperet representerar en skuld för hvilken staten har iklädt sig ansvaret. ee — k— -— ——stonommmtnonmmemtestistamsmmssts NN RR