Göteborgsposten – 18 maj 1859, sida 1

om —aZ—— —-x8 flottor i schack, då den beherrskar inloppet till Östersjön. För att ernå detta mål skall man först föranleda talrika inflyttningar från Tyskland och sedan med stöd af dessa fremlingars nationalitet förklara länderna för tyska. Det är till och med troligt att en eller annan kammarlärd skall uppbjuda all sin förmåga för att med denna äkta tyska grundlighet, som blott af tråkigheten frälsas från ved -rläggning, bevisa att Danmark alltid varit ett tyskt land — att Saxos konungalängd endast upptagit tyska furstar — att den skandinaviska nationaliteten är en humbug samt att de, som förfäkta den, äro ovärdiga affällingar från das grosse Vaterland. Andra skola påstå att det är ett verkligt avåncement för Danmark att bli upptaget i det Tyska Förbundet och att det borde vara tacksamt mot de ädelmodiga slesvigholsteinarne för denna tilltänkta ära. Och det torde bli ganska svårt för detta genom förlusten af Slesvig försvagade land att hålla den påträngande germanismen på vederbörligt afstånd, såvida det ej vill besluta sig för den visserligen ganskä betänkliga nödfallsutvägen att utfärda ett förbud för tyskar stt bygga och bo på dansk grund. Men om äfven dessa planer krönas med framgång och det gamla Danmark förlorar sitt rum bland Europas sjelfständiga stater för att som en nykomling inträda i det Tyska Förbundet, torde Sverge och Norge komma att bittert ångra att de ej i tid uppträdt till det af en öfvermäktig fiende anfallna brödrarikets försvar. Danmark, som utgjort en förmur mot germanismen för den skandinaviska halfön, skall, om det blir ett tyskt förbundsland, bli farligt for dess sjelfständighet. I den händelsen skola förbundsfästningar snart resa sig hotande på de danska öarna, och den tyska flottan, som då ej mera är en tidningsanka utan en fruktansvärd verklighet, skall gifva vigt åt de nya grannarnes orimligaste fordringar. Ty den skall sätta dem i stånd att blokera de förenade rikenas hamnar, förstöra deras handel och landtsätta betydliga truppmassor på deras kuster. För Sverge, som redan är hotadt i öster af sin arffiende, vore detta grannskap i synnerhet betänkligt. Det blefve en oafvislig nödvändighet att använda stora summor på landets försvar, hvilka eljest skulle kunnat befrämja dess utveckling i andligt och materiellt hänseende. De ständigt hotande yttre farorna skulle lägga hinder i vägen för många politiska och sociala reformer i liberal anda och måhända slutligen föranleda militärdespotism. Äfven för Norges frihet torde ett sådant tingens läge kunna bli farligt, såsom ock norrmännen sjelfva erkänna. Men oafsedt allt detta är det mer än sannolikt att de förenade rikena komme att med förlusten af sin politiska sjelfständighet plikta för att de ej i tid åtagit sig Danmarks sak. Omgifna på alla sidor af stormakter, hvilka skulle täfla med hvarandra om herraväldet eller åtminstone om inflytandet öfver dem, skulle de, sedan de en tid bortåt på gammalt nordmannavis kämpat mot de öfverlägsna fienderna, omsider se sig tvungna att välja sig en beskyddare bland sina mäktiga grannar. Då hvarken czarriket eller det Tyska Förbundet kunde påräkna några sympatier på den skandinaviska halfön, fölle sannolikt valet på England. Men vi ha redan i det föregående antydt de för svenskarnas nationalkänsla krän