Göteborgsposten – 14 maj 1859, sida 1

enda musch! Jag skrattade och sade att jag icke velat göra mig så mycket besvär med klädseln. Då tog hon fram sin ask och fäste en musch på mitt ansigte. Jag har aldrig hört mig så prisas som den dagen; man sade till mig att jag var skön som dagen och utomordentligt bländande. Jag har aldrig ansett mig vara skön; men jag behagade, och deri, tror jag, låg min makt. Man ser att hon mer än trettio år senare, med förkärlek återkallade i minnet dylika glada tillfällen, ty hon skref sina memoirer först efter år 1780. Då Katharinas ställning var så osäker, kan man lätt föreställa sig huru rädd hon var att kejsarinnan skulle bli missbelåten med henne. Elizabeth brukade förebrå henne att han satte sig i skuld. Hon sjelf, sade hon, ådrog sig aldrig några skulder, då hon var prinsessa vid kejsarinnan Annas hof. Katharina var icke sparsam af naturen, och många togo hennes ädelmod i anspråk. Hennes man ville ständigt ha skänker och gaf inga sjelf. De fruntimmer som besörjde hennes garderobinköp, voro mycket slösaktiga, så att storfurstinnan mer än en gång fick fördraga dessa bitande häntydningar på kejsarinnan Annas dagar. Stundom togo de sig mycket löjligt ut. På en af kejsarinnans jagtturer kunde inga harar påträffas. Hon blef då grufligt ond och lät hemta den man, på hvars gods jagten försiggick och öfverhopade honom med skällsord. Han stod blek och darrande framför henne. Då närmade storfursten och storfurstinnan sig