Göteborgsposten – 14 maj 1859, sida 1

för att kyssa hennes hand. Hon omfamnade dem, och nu började hon att gifva riktigt luft åt sin förargelse. När hon var ond, var ingen säker för hennes anmärkningar. Hennes ordflöde var förvånande. Bland annat sade hon att hon visste väl huru man skulle bruka en landtegendom; ty det hade kejsarinnan Annas regering lärt henne. Då hon hade små inkomster, hade hon aktat sig för stora utgifter; om hon hade satt sig i skuld hade hon behöft frukta att hon skulle blifvit osalig efter döden, ty om hon hade dött gäldbunden, skulle ingen ha betalt hennes skulder och hennes själ följaktligen farit till helvetet, hvilket var något, som hon ingalunda skulle tyckt om. Derföre hade hon i sitt hem och der, hvarest hon icke var tvungen att göra annorlunda, nyttjat mycket simpla kläder — hvilka hon i förbigående beskref — och aldrig brukat dyrbara kläder, när hon uppehöll sig på landet eller när hon var stadd på resor. Detta var en anspelning på Katharina, gom bar en drägt af lila och silfver. Hon fortfor att orera på detta sätt omkring tre qvart, utan att någon svarade ett enda ord. Då kom lyckligtvis en hofnarr in och gjorde slut på uppträdet. Han bar ett litet piggsvin i sin hatt. Hon närmade sig honom för att se på det, men så snart hon tått ögonen derpå, började hon skrika och sade att det var likt en råtta och sprang så fort som hennes krafter tilläto henne; ty hon var grufligt rädd för råttor. De sågo henne icke mera den dagen och hon åt för sig sjelf. N