Göteborgsposten – 11 maj 1859, sida 1

att jag ej kunde tycka om honom, men ryska kronan tyckte jag mycket om. Längre fram berättar hon att Peter icke kunde tiga och säger att han var diskret som ett kanonskott. Jag kunde, säger hon, icke låta bli att bekymra mig öfver det öde, som förestod mig. Jag beslöt att så vidt möjligt var, bibehålla hans förtroende, på det att han åtminstone skulle anse mig för en tillgifven person, som han kunde anförtro allt. Detta lyckades mig också länge. För öfrigt bemötte jag alla så väl jag kunde och bemödade mig att vinna dem, som jag ansåg fientligt stämda mot mig, eller åtminstone att blidka dem. Jag röjde icke förkärlek för någon, blandade mig icke i hvad som icke angick mig, visade mig ständigt glad och var höflig, uppmärksam och förekommande mot alla. Och då naturen skänkt mig ett glädtigt lynne, hade jag den tillfredsställelsen att finna att jag med hvar dag steg högre i allmänhetens gunst; man ansåg mig för ett intressant barn, som icke var utan hufvud. Jag visade min moder den största aktning, kejsarinnan fullkomlig lydnad och storfursten den största eftergifvenhet och sökte med den största ifver att förvärfva mig allmänhetens ynnest. Ett fruntimmer med Katharinas själsgåfvor skulle sannolikt ha left i ett lyckligt äktenskap med en snillrik eller älskvärd man. Men hela Peters själsriktning passade ej för henne. Det är klart att denne unge man var illa uppfostrad. Katharina framställer honom visserligen i sin bok i ett mycket o