Göteborgsposten – 11 maj 1859, sida 1

fördelaktigt ljus, men de fakta hon anför kunna icke betviflas. Hvad hon säger om honom bekräftas äfven från andra båll. Hos honom funnos den tidens moskovitiska råhet och tyska hofpedanteri förenade. Han umgicks hellre med stalldrängar än med sin unga, lifliga gemål. Han lät helsa henne genom sin tjenare att han bodde för långt ifrån henne för att kunna besöka henne ofta. Jag insåg, säger hon, fullkomligt huru litet han var road af att komma och huru ringa värde han satte på min tillgifvenhet. Min egenkärlek och fåfänga suckade i tysthet, men jag var för stolt för att beklaga mig. De vänskapsbevis, som framkallats af medlidande, skulle sårat mig. Men när jag var ensam, utgöt jag tårar, som jag aftorkade för att skämta med de damer, som omgåfvo mig. Äfven min mor bemötte mig mycket kallt och formligt. Jag hade i det hela mycket tråkigt, men var klok nog att ej tala derom. Katharina gick mycket sällan in i Peters rum, ehuru de lågo näst intill hennes. Han tyckte icke om hennes besök och var hellre tillsammans med råa menniskor. Fjorton dar efter brölloppet berättade han sin gemål att han var kär i en fröken Caro, som sedermera blef gift med en furst Galitzyn. Han sade vid samma tillfälle till sin kammarherre Devier att Katharina ej kunde jemföras med fröken Caro. Jag sade, skrifver Katharina, till mig sjelf: Du blir mycket olycklig om du hyser ömhet för denna menniska hon besvarar den icke, och ingen har godt af om du