Göteborgsposten – 7 maj 1859, sida 1

— — — — ——— delsefulla järtecken. Icke underligt då att han med orubblig skepticism betraktade sednare naturforskares upptäckter. Såsom prof på denna hans uppfattning vilja vi här ur hans i Kyrkopostillan förekommande predikan på den andra söndagen i Advent meddela några af de bevis han anför för verldens nära forestående undergång. Han uttyder neml. de tecken, som skola ske i solen, på den tidens solförmörkelser och säger: Nu har alltid något sådant tecken förebådat någon stor olycka, som deruppå har följdt, såsom krönikorna utvisar. Så hafva ock vi inom få år haft så många solens förmörkelser, att jag ej tror att sådana någonsin tillförene hafva följt så tätt på hvarandra. Gud har tegat och inte synnerligt ondt har följt deruppå; derföre äro de nu föraktade och i vädret slagne. Derutöfver hafva ock stjernkikare sagt oss, såsom det ock sant är, att sådana tecken tilldraga sig efter himmelens naturliga lopp; men derigenom är föraktet och säkerheten styrkt och förökad. Icke dess mindre förer Gud sitt verk så ut; han tiger stilla, låter oss vara säkre och far så fort. Men himmelens naturliga lopp må vara hurudant det vill, så äro dock sådana tecken alltid vredenes förebåd och nägon viss olycka följer derpå. — Himlaloppen äro af begynnelsen så inrättade att de skola gifva vissa tecken för den yttersta dagen. Hedningarna skrifva äfven att kometerna tilldraga sig naturligen, men Gud skapar ingen af dem, den der icke förebådar någon viss olycka. Och om mänförmörkelserna säger han: Om detta tecknet kan man säga detsamma som om solens tecken, det må vara så naturligt som det vill. Detta tecknet har äfven uppå några få år ofta skett, och det har en tid bortåt näppeliga något år varit att icke solen och månan mistat sitt sken, under tiden begge på ett år, under tiden det ena två resor. Hvad äro tecken om icke sådant? Låt vara att de ock hafva tilldragit sig i fordna tider; de hafva dock icke varit så många eller följt så tätt på hvarandra. När Jerusalem skulle blifva förstördt, hade väl ofta tillförene skett tecken, men ändå voro de nu nya förebåd. Om tecknen i stjernorna heter det: Och stjernorna skola falla af himmelen. Detta tecken låter dageliga se sig, och jag vet icke om det i fordna tider är så ofta skedt. Högskolornas dårskapsmästare Aristoteles gör ock derutaf bara naturliga och intet värda ting. Men deremot är vårt Evangelinm Guds ord och vishet, der kallas stjernfallen tecken, låter oss blifva dervid. När nu stjernorna falla eller solen och månen förmörkas så vet att det äro tecken; vårt Evangelium ljuger icke för dig. Men emedan så många tecken ske i dessa åren, och så tätt på hvarandra, och dock intet synnerligt deruppå följer, så har du till att ihågkomma att sådana tecken måste vara den yttersta dagens tecken, om hvilken Kristus talar, ty de måste mångfaldigt och ofta ske till att desto rikeligare utmärka och förebåda den stora dagen. Nu, dessa tecken äro i sin fulla gång och till en del redan försiggångne och ingen aktar på dem. Angående förutsägelsen att hafvet och vågen skola mycket kullra, skrifver han: Men jag menar att vi inom tio eller tolf år hafva haft och hört sådana stormväder med gny och buller, förutan hvad ännu ske kan, att jag näppeliga tror att deras like någonsin tillförene har hörts, och man bör betänka att när i fordna tider sådana tecken hafva varit få och skett sällan, så tilldraga de sig nu mångfaldigt, ofta och hopetals, ty i vår tid ser man tillika solen mista sitt sken, månan förmörkas, stjernorna falla, menniskorna hjertängsliga, vädret och vattnet bullra, och hvad mera omtaladt är, och det kommer allt hoptals. Så hafva vi ock sett många kometer, och nyligen äro många kors af himmelen fallne, — — — Ja huru många tecken och under äro icke uti få år på himmelen sedde, såsom solar, månar, stjernor och regnbågar och många andra ovanliga bilder. Käre, lät det nu vara tecken, ja stora tecken, som betyda något stort, det de stjernkunnige och Fru Hulda (akademiernas hedniska klokhet) icke kunna säga komma af naturens lopp, ty de hafva ingenting vetat eller profeterat derom tillförene. Så skall ock ingen stjernkloker våga sig säga att himlens lopp har förebådat det förfärliga djuret, som Tiberströmmen uppkastade, hvilket hade ett åsnahufvud, en elefantfot i stället för högra handen, fiskfäll på benen etc. etc. Dermed är påfvedömet som ett