Göteborgsposten – 4 maj 1859, sida 2

mastadd i sin nya bostad, hvarest allt, ehuru den största enkelhet rådde, likväl vittnade om det mest vårdade ordningsinne, Då det just var på en lördag, befann sig Louis hemma, och var sysselsatt att med tillhjelp af en liten knif, ur ett stycka träd utskära ett fartyg. Chokoladeägget hvilket Marie skänkt dem, stod uppställt på bordet under en glaskupa. Louis och hans moder kände sig så rörda, då de återsågo vår lilla hjelinna, att de knappast kunde finna ord för att uttrycka sin tacksamhet för henne. Flera år voro förflutna efter denna händelse, och det lilla barnet Marie von Kralheim hade vuxit upp till en ung blomstrande tärna, då hon på morgonen till en påskafton erhöll en liten korg, innehållande flera olika ägg, hvarpå man med breda blå band fastknutit en lefvande turturdufva. Marie hastade genast att befria den vackra dufvan, och fann, då hon lossat banden, ett genombrutit mästerligt väl arbetadt ägg af elfenben, hvaruti ett lika smakfullt och elegant utskurit armband, likaledes af elfenben, befann sig. På en smal remsa papper hvarmed det var omlindadt, lästes följande ord: Ettringa bevis på den fattige gossens tacksamhet emot sin välgörarinna. Det hade lyckats Louis att förverkliga sin barndoms drömmar — nemligen att blifva en konstnär som elfenbens-svarfvare, och han hade aldrig förgätit att det var Marie han hade att tacka för både sin moders och sin egen lycka. Sedan han uppnått skicklighet i sitt yrke, hade hans högsta sträfvan varit att genom något mästerstycke kunna bevisa sin erkänsla för henne, hvarigenom hon ständigt skulle påminnas om sitt ädla handlingsätt, då hon ännu var ett litet barn. Slut.