Göteborgsposten – 4 maj 1859, sida 1

. je o . Politisk aterblick. Sådan är i korthet den utländska ställningen, mina herrar af Underhuset! — yttrade herr Disraeli, som man erinrar sig, — det ser illa ut, men intet berättigar att förtvifla om en fredlig lösning. England har gjort och gör allt för att lösa knuten, vi hoppas att våra ansträngningar skola lönas med framgång. Krig blir det icke, mina herrar, hvad än det så blir, etc. etc. ete. Och knappt var det sagdt, förrän Österrike sände Piemont ett ultimatum med 3 dagars frist. Ett ultimatum af det slag, att intet land i Sardiniens ställning hade kunnat svara dertill annat, än ett afgjordt och omisstydligt nej ! Och så — hafva vi då fått kriget. Trots Englands alla åtgöranden ännu in i elfte timman! Trots Monitörens fredsförsäkringar! Trots kongressen i Carlsruhe, hvilken redan var så godt som mkallad, och fastän Sverges utmärkte diplomat grefve Wachtmeister ännu ligger i Turin, i stället för att komma till sin nya plats Köpenhamn! Krig! och hvilket krig! Times spår redan, att det skall bli ett krig, om hvilket ingen menniska hittills har drömt. Jag låter det vara osagdt, men måhända får Times i detta rätt. Detta skulle blott den gamle Napoleon ha vetat af på förhand, så hade han säkert lefvat ännu. Det kunde dock ha intresserat honom. Det intresserar oss, som äro mindre, än Napoleon I. När han år 1796 ryckte in i Lombardiet, var det med lumpna 40,000 man mot ännu lumpnare 50,000, och dock blef det ett krig, om hvilket historien talar. Denna gång äro de å ena sidan att börja med en 180,000 man fransmän och sardinier och väl lika många å andra sidan; hvilken progression! För öfrigt har ridån nyss rullat upp och det är för tidigt att tala om pjesen. Men låt oss blott komma litet in i andra akten! Icke så till förstående, som skulle vi i verkligheten komma in i den! Himlen förskone oss! Som åskådare, menar jag. Som vanliga åskådare, lugnt och behagligt sittande i vår förgyllda loge med rödt purpursammet, åskådande liksom John Bull, liksom bejen af Tunis, liksom Portugal, liksom fursten af Monaco i sitt glada hotell i Paris! Och så framåt på teatern, österrikare, sardinier, fransmän! Krigsmusik å la Spontini och dunder ur 2,000 kanoner! Hvad behagas? verldsmarknaden? Papperens fallande, handelns stockning? Ganska sannt, det är beklagligt, det är ledsamt, det kommer efter som Arboga öl. Men, medgif dock, o medgif det dock, detta är ett skådespel, som är sin biljett värdt! Och när allt kommer omkring, en nationalitet är dock äfven med er tillåtelse något, äfven det, som den gode Guden har skapat, ej precist mindre, än kaffe, socker, bomull, starkpeppar och tobaksblad! 0. 0.