Göteborgsposten – 30 april 1859, sida 2

kallade sålunda de kringståendes högljudda åtlöje, hvilka nu alla gåfvo honom fullkomligt rätt. Värden började göra invändningar, och sade att denna affär icke fick uppgöras inom hans hus — men tystnade genast, då en af sällskapet tog honom afsides och hviskade något i hans öra. Kelser gick med motsträfvighet in på denna plan. Ett af vittnena utvaldes till att ladda den ena pistolen, och inom tio minuter lågo de båda väl öfvertäckta på bordet, färdiga till dragning. Jag afstår ifrån min råttighet att draga forst, sade fremlingen, då han och Kelser nu stodo beredda att mötas. Kelser, som var mycket orolig, hvilket man lätt kunde se på hans bleka, förvridna anletsdrag och darrande lemmar, fick vid dessa ord liksom nytt lif. Han förde handen under täcket, drog fram en af pistolerna, satte den för fremlingens bröst och skjöt at. — Men pistolen var icke laddad. Den resande, hvilken var i fullkomlig okunnighet om att Kelser räkat den oladdade pistolen, stod likväl stadig utan att hvarken blekna eller förändra en mine i sitt ansigte. Alla de kringstående gåfvo högljudt sitt bifall tillkänna. Kelser blef dödsblek. Nu är det min tur, sade fremlingen med lugn beslutsamhet, och fäste sina stora blå ögon strängt på Kelsers darrande gestalt. — Men detta var mera än denne kunde uthärda; han ryckte till sig äfven den andra pistolen, utropade vildt: Nej ännu en gäng är det jag, och sköt af den — men äfven denna klickade — ,