Göteborgsposten – 30 april 1859, sida 2

fremlingen med en köld sådan man icke skulle hafv: väntat, då man betraktade hans fina veka anletsdrag — Ni kan ju försvara er! återtog slagskämpen me något mindre säker stämma, ty han hade väntat at få se den andre genast gifva efter. — Utmanar n mig till en ärlig tvekamp? frågade fremlingen. — ! vårt land känna vi icke några andra än ärliga stri der, dundrade Kelser. Saken började nu atttaga en allvarsam vändning Mina herrar, sade fremlingen, artigt bugande sig fö alla de närvarande. Ni veta alla huru tyst jag inträd de här, och huru fredligt mitt beteende allt sedar varit. Ni hafva äfven sett, huru denne man, tverte mot alla belefvenhetens fordringar, retat mig till er strid. Då jag är en fremling här — oaktadt jag hör mycket ordas om den sydländska ridderligheten, — så frågar jag eder mina herrar, hvilka bland er son vilja tiena såsom vittnen vid denna strid? — De vilja vi alla, alla, svarades enhälligt, här skall gå öp pet och ärligt till. Storskrytaren bleknade synbarligen, och detta sät att gå till väga tycktes icke behaga honom så särde les. Jag tackar er, mina herrar. Ni har genom det ta löfte bevisat, att rättvisa och heder icke äro ede alldeles likgiltiga, derföre vill jag nu visa eder, at denne man är en feg storpratare, eljest skulle inge af oss lefvande lemna detta ställe. Jag har blifvi utmanad till en tvekamp, icke sannt? Ett jakand svar hördes från dem alla. Den utmanade parten e