dricka eller att slåss, svarade Kelser. Hör ni det? fortfor han i det han temligen våldsamt fattade fremlingens arm. Ni förstår ju, eller hur? Vi skola tömma ett glas med värden, och om ni kan bevisa att ni är en hederlig hvit man, så skola vi göra eder den äran att tömma ännu ett glas för er. — Jag har visst icke något emot att traktera er, mina herrar, om ni önska det, svarade den resande och uppsteg med lugn värdighet, under det hans röst ljöd ännu bestämdare och stadigare än förut, men jag sjelf dricker icke något. Intet kunde för närvarande varit öfversittaren mera välkommet än just denna vägran att vilja dricka med dem. Han hade redan för länge sedan beslutat att slåss med fremlingen, då han hoppades att härigenom hans skicklighet såsom fäktare skulle framstå i den mest lysande dager, utan att han dervid lopp den ringaste fara. Detta sednare var en högst vigtig omständighet, då man besinnar att sådana karakterer som Kelsers, vanligtvis äro ytterst fega. Ni vill således icke dricka med oss? sade han till fremlingen. Nu, mina herrar, sedan ni hört denna förklaring, eger hvar och en utaf eder rättighet att välja, om han vill slåss eller dricka; och er, min herre, frågar jag nu för sista gången hvilketdera ni har lust att göra. — Heldst intetdera, lydde svaret, men att dricka med er, gör jag bestämdt icke. — Då måste ni slåss med mig, utropade Kelser och fattade fästet af sin dolk, under det han utstötte en grof ed. — Är det er afsigt att mörda mig? frågade