Göteborgsposten – 30 april 1859, sida 1

er att jag mår fullkomligt väl; men jag kan icke förstå, hvarför ni intresserar er så för att få veta mitt helsotillstånd? — Det finnes mycket som ni Jankees icke kunna begripa, inföll Kelser med ett högljudt skratt. — Hvad vill denna karl, nfina herrar? frågade fremlingen, i det han bleknade något, och hans eljest så milda ögon blixtrade, då han med sina blickar mätte de kringstående, till dess de slutligen stannade på värdens förvirrade och förlägna anletsdrag, På hvad sätt har jag gifvit någon af de närvarande anledning att förolämpa mig? Sker det med er tillåtelse? fortfor han och vände sig till värden. — Han kan icke en gång sjelf försvara sig! inföll Kelser. Om någon har förolämpat er här, så är det jag, och Bill Kelser är vand, att alltid och med alla göra hvad han behagar. — Hvarföre söker ni tvist med någon, som aldrig förr hvarken sett eller talat ett enda ord med er? frågade fremlingen lugnt, fastän hans röst darrade — antingen af fruktan, eller undertryckt vrede. En rodnad uppsteg på hans kinder, och hans ögon sköto ännu skarpare blixtrar. Emedan jag hatar er alla, ni fördömda Jankees. Och hvarest jag ser någon af er stam, skulle jag hafva lust att slita hjertat ur bröstet på honom. Jag är icke den, som är rädd för hvarken himlen eller helvetet. — Se så, kom nu, afbröt honom värden och fattade storprataren i armen. Vi skulle ju dricka ett glas tillsammans? Ja, jag är alltid med, då det gäller att