det att den ifrågavarande personen höll för näsa och mund. — Holla, Tommy, hvar är du? Det var Proviantmästarens röst. — Här, svarade gjag i en sorglig ton — här vid vattenfallet. — Vet du att det var en stinkråtta du ville fånga, fortfor han, ännu allt jemnt med handen för näsan, och på behörig distance. — Liksom jag icke vet det, din listige räf. — Jag ville endast nämna detta djurs namn för dig, af den orsak, att du hädanefter vet hvad de heta, ifall du ännu en gång skulle råka ut för någon. Det är ett vackert djur, eller huru? Kan jag vara dig till någon tjenst? — Nej, utropade jag, retad af hans förra ton. jag går nu direkte om bord. — Om bord, utropade Williams. Gud bevara oss, du skulle ju förpesta hela fartyget. Ingen lefvande varelse kan vistas tillsammans med dig, annat än på minst femtio stegs afstånd, inom en månads tid. Du vet icke sjelf huru förpestad du ännu är. — Tror du att jag ej vet det, tänkte jag inom mig sjelf, i och med detsamma jag kände huru blodet kokade hos mig, öfver att ej kunna komma i land och gifva honom en dylik lexa; men denna önskan var fruktlös. — Huru fantastiskt du tager dig ut der, under den klara vattenytan — du påminner om en af de