utstötte de högljuddaste skri, och gned mitt ansigte så att skinnet nästan afflåddes. Jag höll för min näsa, men det afskyvärda stinkämnet inträngde då i stället i min mund, och då jag tillslöt mina läppar, inträngde det genom näsan. Jag utstötte de rysligaste nödrop om hjelp, och en eller ett par utaf sällskapet, hvilka liksom jag ej närmare kände till detta djur, kommo verkligen springande för att hjelpa mig. Men de hade knappast nalkats på femtio steg, förrän de med händerna för mund och näsa, sprungo tillbaka, liksom om sjelfva djefvulen varit efter dem. Jag vågade slutligen nalkas sällskapet, men de varseblefvo knappast denna min afsigt, förr än de skyndade undan, så fort som om det gällt deras lif. Jag kunde icke uthärda detta längre. Den förfärliga lukten var nära att döda mig. Allt hvad jag gned och gnubbade mig, tjenade endast till att söndersarga huden, men gaf mig ej den ringaste lisa. Ett litet vattenfall brusade i närheten der detta passerade och dit tog jag min tillflygt. Ty enda sättet att uthärda min olyckliga tillvaro, var att låta det kalla uppfriskande vattnet öfverskölja mina lemmar, utan att för luften utsätta mera än näsa och mund, för att kunna andas. Jag hade redan varit der en god stund, då jag tyckte mig förnimma en röst, hvilken ropade på mig; likväl kunde jag tydligen höra, att det skedde under