Göteborgsposten – 27 april 1859, sida 2

då jag såg de bifallande blickar, hvilka den älskvär da unga flickan allt som oftast kastade till mig När sedermera efter slutad måltid vinet flödade, var jag den tongifvande, och forsatte mina åhörare allt efter som mitt eget lynne vexlade, antingen i den högljuddaste glädtighet eller i den mest sentimentala stämning. Nu börjades att sjunga. Proviantmästaren sjöng en visa, hvaruti hvarje vers slutade med orden: Inom ett ögonblick kan mycket förändras. Ah — jag minnes det endast alltför väl. Flera af de andra kamraterna sjöngo äfven och då ordningen kom till mig, föredrog jag en för tillfället skrifven liten poetisk dikt. Men oron öfver det afgörande ögonblicket för mitt frieri, lät mig, för att döfva den så mycket som möjligt, glömma att jag måhända tömde alltför många glas af det skummande champagnevinet, och derföre var det mig omöjligt att beherrska min tunga, hvilken af gammal vana uppstämde, både Ben Backstay, och Cease rude Boreas. Men Miss Edwardson tycktes ej vidare vända någon uppmärksamhet till detta senare, utan försatte mig i ett allt mera upprymdt tillstånd, genom sina bifallande blickar. Slutligen utropade hon: — Ah! se så söt! så vacker! O, ett så sött djur! se bara så vacker den är! Antingen var det på mig, eller bakom mig hon riktade sina blickar. Ett ögonblick var jag dåraktig nog att tro det hon möjligen af kärlek till mig kun