Göteborgsposten – 27 april 1859, sida 2

henne, jag promenerade med henne, jag sjöng med henne, vi läste poesi tillsammans, och jag började till och med lära henne att måla. Allt gick ostördt sin jemna gång till ett verkligt frieri, och proviantmästaren tycktes vara helt och hållet slagen ur brädet. Jag var förvissad om, att finge hon nu endast en gång se mig i full uniform någon söndag då hon gick åt kyrkan, så skulle saken varaa fgjord. Men —(Ah—h—h!) menniskan spår och Gud rår! (Oh—h—h!) Jag måste skynda med att få slut härpå, innan mina känslor taga allt för mycket öfverhand. En lustresa hade, hufvudsakligast genom mitt förvållande, blifvit beslutad. Antalet af de deltagande personer voro, Miss Edwardson inberäknad, närmare femtio. Målet för vår utflygt var en öppen gräsbeväxt plan, belägen midt uti den tätaste skogen och alldeles bredvid en vik utaf floden, der en forelldam hade sitt inlopp, — stället hade det mest förtjusande läge man kan tänka sig, och vi roade oss förträffligt. Ibland den skara af beundrare, som omgaf miss Edwardson, (deras antal uppgick alltid till åtminstone åtta eller tio) gynnade hon icke någon mera än mig. Proviantmästaren slungade vilda, vreda blickar på mig — såg smäktande på henne och blef oaktadt sitt vanliga ungdomsglada lynne allt tystare och fåordigare. I och med det samma jag märkte att häns goda lynne försvann, tilltog mitt allt mera och mera, till dess jag slutligen blef dagens hjelte; och min munterhet ökades allt mera,