Göteborgsposten – 27 april 1859, sida 2

bokhandlare; men han var en man utan uppfattningsförmåga och jag har allt skäl att förmoda, det han endast använde dem för att tända på sin tobakspipa med. Ah, det bevisar då att de åtminstone hafva varit eldiga, anmärkte kassören. Så tyst då Brooks, och låt majoren få sluta sitt äfventyr, utropade en af åhörarne. Nåväl, fortfor majoren. De flesta af kamraterna brukade allt som oftast göra besök uppe på fästningen; men jag, som af naturen erhållit ett mera tillbakadraget, blygsamt väsen, åtnöjde mig med att röka min cigarr tillsammans med någon af landfolket, och återvände derefter till mitt förut beskrifna tidsfördrif. Jag hade nu blifvit så van vid att undvara damsällskap, att jag aldrig skulle hafva saknat det, utan framlefvat min tid nöjd och glad, till dess vi lemnade denna ort, om jag icke en olycklig stund råkat ut för vår listiga proviantmästare. En brorsdotter till befälhafvande officern på fästningen hade nyligen anländt dit och med storm eröfrat alla hjertan. Hon var en ung flicka på sjutton år, med blå ögon, körsbärsröda läppar, en hy som ros och lilja och djupa gropar i kinder och haka. Proviantmästaren och jag voro de, hvilka mest gynnades af den unga damen, och då jag hade tillfälle att oftare få komma i land än han, så begagnadejag mig flitigt af denna förmånsrätt, och var outtröttlig i att visa henne min uppmärksamhet. Jag dansade med