Göteborgsposten – 27 april 1859, sida 2

de hafva mist förståndet; men nästa ögonblick, då Jag såg Williams hastigt uppstiga från marken, och noga betrakta något, hvilket tycktes finnas bakom der jag satt, vände jag mig om och varseblef föremålet för hennes förtjusning. Det var ett litet vackert djur af hermelinslägtet, förmodade jag, ehuru det var alldeles hvitt utan att ens hafva en svart fläck på den yfviga svansen. Det djerfva lilla djuret såg så lugnt och oförskräckt på oss, att jag började tro att det var någon tämjd favorit, hvilken undkommit, synnerligast då Ellen ånyo utbrast: O! Mr Guthric — se huru tam den är! — o, jag ber er, fånga den åt mig! Jag uppsteg genast för att göra det. I samma ögonblick reste sig alla de andra äfven upp. Jag varseblef, huru den listige proviantmästaren gaf dem ett tecken, och förutsatte att de skulle vara mig behjelpliga vid fångsten. Icke för än senare, bemärkte jag att de alla flyttat sig åt ett alldeles motsatt Håll. Det lilla odjuret hade lägrat sig vid foten af ett gammalt träd. Dess svans var vänd emot mig och det stod alldeles stilla och lugnt. Jag sprang fram, utsträckte hastigt min hand för att fatta tag uti det, då — o, Gud, det sätt hvarpå det afskyvärda kräket emottog mig, kan jag aldrig glömma. — Det vackra, söta djuret, älsklingen, favoriten — var icke mera och icke mindre än en — stinkråtta. Jag var nära att qvätvas, och alldeles utom mig af raseri. Jag kastade mig till marken, rullade mig i gräset,