Göteborgsposten – 27 april 1859, sida 1

att kunna hysa ömmare känslor, det kan ni ännu se utan att behöfva hjelp af en kikare, och att jag just då blef den mest olycklige slaf derföre, det skall ni få höra, så vida den rörelse jag känner vid dessa minnens återupplifvande, tillåter mig att fortsätta berättelsen om mitt sorgliga missöde. Jag tjenstgjorde vid Staghound, 46; en förträfflig fregatt, tyckte vi då, men endast en liten julle mot dem, man nu för tiden bygger. Ehuru vårt fartyg var litet, var der likväl plats nog för den mest odelade glädtighet, och vi voro alla ombord de gladaste och lyckligaste menniskor. Kaptenen var en rättfram, förståndig man, och icke en af dessa vanliga sjöbussar, hvilka tro att både besättningen och allt annat om bord på ett fartyg endast är till för att ännu mera upphöja deras egen värdighet. Han älskade att se alla sköta sin tjenst väl och var förståndig nog att inse, att det arbete man fullgör med lust och villighet, alltid blir väl utfördt. Derföre var hans förnämsta sträfvan, att göra alla, både officerare och manskap, så nöjda som omständigheterna kunde medgifva. Det skulle vara tröttande för er om jag närmare redogjorde :på hvad sätt han gick i land härmed — och huru amiralitetets gamla och stränga motvilja för tobaksrökning undanröjdes, och det blef oss lofgifvet att röka ombord; huru hvar mans beqvämlighet, så mycket sig göra lät, konsiderreades och huru han skonade sin besättning, oaktadt pligten gällde mest hos honom. Nog af, kaptenens bemödanden, på