Göteborgsposten – 23 april 1859, sida 2

gen gifva vika. Skall jag skrifva brefvet för er? frågade mannen, hvilken kallade sig löjtnant Helst. — Ja, svarade jag. Han satte sig vid mitt skrifbord, och efter ett par minuters förlopp, uppläste han följande bref: Min herre; Ni har svårt forolämpat en ung dame, hvilken i går afton befann sig under mitt beskydd. Som en man af ära, fordrar jag af er antingen en tillfredsställande afbön härför, eller ock en i sådana fall bruklig upprättelse. Jag sänder eder detta, genom löjtnant Helst, hvilken som min vän kommer att underhandla med eder. Kapten Achilles de Ruyter. Peter Smith. Sedan jag, efter ett ögonblicks betänklighet, underskrifvit denna biljett, frågade jag om han kände kapten de Ruyter? Nej, icke närmare, svarade min vän, men jag har hört talas om att han lär vara en riktig jätte. Detta var tillräckligt för mig att veta. Löjtnanten gick, och lemnade mig i en ingalunda be: haglig sinnesstämning. Tvenne timmar härefter återkom min sekundant mycket upprörd. Har han gjort afbön? ropade jag emot honom. — Nej tvärtemot, lydde svaret. Han svor, att hellre uppoffra sin sista blodsdroppe. — Det är ju ett blodtörstigt odjur, tinkte jag. — Det beslöts att ni skola träffas i morgon bittida, en timma före soluppgången, i parken. Vapnen 0 pistoler, och afståndet femton steg, sade löjtnanten. — Är detta icke väl kort afstånd, invände jag. — Kort! jo, visst. Det är väl just detta som bör