Göteborgsposten – 23 april 1859, sida 2

till hvila och insomnade; men de rysligaste drömma plågade mig hela natten. Jag tyckte mig skåda mig sjelf ligga nedskjuten af detta odjur de Ruyter och döende. Helt bittida morgonen derpå, väcktes jag ur mi na drömmar af ett häftigt bulltande på dörren. Ögonblicket derefter inträdde en man, hvilken var så skäggig som en leopard. Ilan presenterade sig som en kusin till Clara, och sade att han, underrättac om gårdagsaftonens tilldragelse, erbjöd sig som mir sekundant. Jag tackade honom för hans tjenstvillighet, mer svarade att jag ännu icke beslutat att utmana der fremmande. — Ni har icke beslutat det ännu! upp repade min gäst, och sprang upp så vildt, att jag o vilkorligen tog tvenne steg tillbaka, ännu icke beslu tat er? Men jag har kanhända missförstått er? — Jag förklarade tvekande att jag hyste samvetsföre. bråelser, huruvida duellen var fullkomligt rättvis. — Detta är endast undflykter! afbröt mig min gäst. Min herre, ni måste ducllera. Den dame hvilken befann sig under ert beskydd har blifvit förolämpad. Hon är min kusin. Och om ni ej gör sak af denna tilldragelse, så gör jag det. Dock bör ni förstå mig rätt. Om ni ej duellerar med kapten de Ruyter, så anser jag det som en personlig missaktning mot min kusin, och utmanar er. Nu kan ni välja med hvem af oss båda ni vill slåss. Allt detta uttalades med en sådan bestämdhet, att jag var tvun