Göteborgsposten – 23 april 1859, sida 2

va allt större och resligare för hvarje steg jag kom honom närmare, och frågade — som jag förmodar i en ganska sträng ton — huru han vågade att förolämpa min dame? — Min herre! utropade han, och betonade r så skarpt, att jag genast hörde det han icke var någon holländare. Jag tyckte mig redan känna hans knif ränna mig genom lifvet. — Jag upprepade derför min fråga i något mera eftergifven ton, och tillade, att jag förmodade att det endast skett genom en händelse. — I det han stolt vred sina mustascher sade han, helt likgiltigt, att han icke insåg sig behöfva gifva något svar härpå, men om jag önskade en närmare förklaring, så bad han mig infinna mig hemma hos sig, och lemnade mig sitt kort. Utan att ens kasta en blick derpå, skyndade jag hem med min följeslagerska, hvilken ännu en gång uppmanade mig att fordra en nöjaktig förklaring, hvartill jag svarade något — hvilket jag nu icke så noga kan påminna mig — och tog hastigt farväl af henne, så fort vi inträdt i förstugan. När jag kom upp på mitt rum, framtog jag kortet, och läste derpå namnet kapten Achilles de Ruyter, Hotell de oude Doeler. Troligen egde han samma egenskaper som karakteriserade hans stora namn, och detta kom mig att rysa, då jag tänkte på en kamp med honom. Med den fasta föresats att göra allt för att förekomma denna strid, begaf jag mig