Göteborgsposten – 23 april 1859, sida 2

fägna er. så mycket säkrare träffar n ni då er man. — Och äfven han så mycket säkrare mig, svarade jag. — Naturligtvis, lydde det likgiltiga svaret. Jag hade gerna velat veta, om han förblifvit lika kall och lugn ifall han varit hnfvudpersonen och jag sekundanten. Jag har alltid märkt att sekundanter äro mycket mera samvetsgranna då det gäller andra, än då det gäller dem sjelfva. Jag förutsätter det ni förstår att umgås med pistoler? anmärkte min vän. — Jag påminner mig att en gång som pojke hafva afskjutit en, hvilken höll på att kosta min lilla syster lifvet, men sedan dess har jag aldrig ens haft någon i min hand. Då jag sednare på dagen gick ut, och kom till Kejsargatan, mötte jag en gosse hvilken hade tidningar att sälja. Jag köpte en, och då mina blickar flygtigt ilade öfver spalterna, såg jag att ett fartyg annonserades afresa samma afton. Fartyget gick till Stockholm. Timman för afresan var klockan fyra. Plötsligen öfverföll mig en tanke. Skulle det icke vara bättre att få skåda Mälarens stränder, än att låta nedskjuta sig? — ett beslut, hvilket mina uppretade nerver och min brist på öfning uti att skjuta med pistol, högligen gillade. Med beundransvärd lefnadslust ilade jag ned till hamnen. Aldrig förr hade sjön förekommit mig så inbjudande som idag. Jag begaf mig till agenten. Han sade mig att fartyget skulle afgå precis på den utsatta timman. Jag bad att få se listan på de per