Göteborgsposten – 23 april 1859, sida 1

vidare borde göra några invändningar. Clara anto; mitt tillbud, och jag hade det stora nöjet att få be tala ett ofantligt högt pris för tvenne biljetter. Då jag ej af naturen blifvit begåfvad med någo musikaliskt öra, så kunde jag utan betänkande in stämma med Clara, som i förtjusning påstod att sig nora Falfalina sjöng guddomligt, oaktadt hon var af skräckande ful. Då signorans yttre var ovanligt lik Claras, så instämde jag fullkomligt äfven i min stränga grannes senare skarpsinniga anmärkning. Vet ni, hviskade min följeslagerska förtroligt å mig, jag har ofta tänkt på, att naturen danat mig til en stor sångerska, eller liksom signora Falfalini til en primadonna. Hvarföre egnade ni er då icke deråt? Emedan min mor hyser en bestämd motvilja emo allt hvad som rör offentlighet. Hon sade att dette endast skulle nedsätta mitt värde, och öfvertalade mig att åtnöja mig med att bereda mina vänner in omhus ett angenämt lif. Jag tror att ni ännu aldrig hört mig sjunga? Jag hade ibland hört en gäll röst drilla i de högsta tonerna, men detta hade klingat allt utom behagligt för mina öron. Jag tänkte dock, att det bästa vore att helt enkelt säga nej. Ni får icke göra er för stora begrepp om min röst, ty den är icke utbildad. Mamma förebrår mig alltid, att jag icke nog sorgfälligt öfvar den, men jag kan endast sjunga när jag är inspirerad. Om ni har