till marken, och hans tunga kropp rullade öfver mig medan hans skarpa tänder söndersleto den duk, hvil ken jag lyckligtvis, i anseende till en plågsam tand värk, lindat omkring mitt hufvud. Hvarken denn: duk eller något annat kunde numera rädda mig, t) mina krafter sveko mig allt mera och mera, min fi endes vilda skrän klingade endast som ett sakt mummel för mina öron, och smärtan som hans skar pa klor förorsakade mig, försvagades i samma mår som mitt medvetande om att blifva krossad tilltog. Plötsligen genljöd ett så skarpt skott i hålan. att mitt medvetande för ett ögonblick återvände, på samma gång det måste hafva haft samma inverkan på björnen, åtminstone att dömma efter den förnyade styrka hvarmed han omfamnade mig. Men ögon. blicket derpå nedföll han död, bredvid sitt sanslösg offer. Det första jag erfor då jag återvaknade till lif var en brännande smärta i hela min kropp och er iskyla i ansigtet och händerna. När jag slog up) ögonen, stod en ung Indian lutad öfver mig och in gned mig med snö. Han hade gått förbi den hål hvaruti jag lägrat mig, sett elden, hört skottet son smällt af, och skyndat för att se hvad som händt just i lagom tid för att rädda mig från en fasansful död. Hela natten satt den gode Samaritanaren vid mir sida och skötte mina brännande sår, hvilka i hvarj minut hotade att kosta mig lifvet. Då morgonen in