Göteborgsposten – 13 april 1859, sida 3

cos fängelser. Det är ledsamt att jag icke kan lemna underrättelse om en mängd andra, hvilka i långa år hafva försmäktat på galererna eller i fängelserna; men jag har icke varit i tillfälle att erfara något närmare om deras hårda lidanden, och dessutom skola nog andra af mina vänner sörja för att tillfredsställa allmänheten med underrättelser om deras sorgliga öde. Säkert är, att de icke hafva lidit mindre än vi. Af de femtio befinna sig här den namnkunnige Carlo Poerio, Guiseppe Pica, Vicenzo Doro, Stefano Mollica, Cesare Braico, Nicolo Schiavoni, Nicolo Palermo och undertecknad. Vi hafva tillbringat mången svår natt i Monte Fusco på bara marken med bojor om lifvet; vi voro iklädda fångdrägt och beröfvade böcker och skrifmateralier. Bland de medel, man uppfann för att plåga oss, voro äfven de så kallade ,puntali. Tortyron bestod uti, att fången blef med en två alnar lång jernkedja fästad vid en i marken nedslagen påle. Hvarje ord, hvarje blick användes som en förevändning att straffa oss. Monte Fusco var förut det ställe, der de gröfsta förbrytare höllos förvarade, och man lemnade detta fängelse endast för att föras till galgen. Men stället var så motbjudande och för menskliga känslor upprörande, att detta afskyvärda fängelse kort före 1848, till följe af provinsialrådets beslut, blef indraget. Här befunno vi oss nu i saknad af allt: till och med ljudet af en menniskoröst måste vi undvara, ty fångknektarne hade fått sträng befallning att icke tala ett ord till oss, och vågade någon at dem att visa oss den minsta välvilja, så måste han hårdt umgälla detta. Han ställdes genast för krigsrätt och den mildaste domen var en barbarisk genomprygling. Den ärevördige sockenpresten Campi, som under utöfningen af sitt embete genom gallret blifvit! oss varse och gifvit oss sin välsignelse, blef ögonblickligen gripen och förd till ett afsides liggande ställe, hvarest han ännu i detta ögonblick bevakas och förföljes. Ännu ett exempel, hr Redaktör, som säkert skall uppväcka Ert innerliga deltagande och Er harm. En näktergal, hvilken, liksom ett budskap från sjelfva himlen, tycktes känna medlidande med våra sorger och vär ensamhet, kom en afton och satte sig i ett mullbärsträd utanför vårt fängelse. Men så snart våra bödlar märkte att han blifvit oss en kär vän, gjorde deras handtlangare genom ett skott ett slut för alltid på hans vänliga flöjttoner. Han hade också blifvit en grof förbrytare i Neapolitanska polisens ögon! I Maj månad 1855 blefvo tretio af oss, deribland de ofvan nämnde, flyttade till Monte Sarchio, hvarest midt i en gammal fästning var inrättad en särskild plats för oss, i afsigt att ännu mera isolera oss. Genom våra gallerfönster kunde vi icke se annat än dagsljuset och några fjerran belägna bergstoppar. Billigheten fordrar emellertid att tillägga, att allt här var renligare och behandlingen mindre sträng. Men allt detta betydde i sjelfva verket föga; ty samma moraliska förnedringar, tortyrer och förhånanden och samma spioneri följde oss äfven hit. Som bevis härpå vill jag blott anföra, att tretio af oss, fördelade i fem skrubbar, bevakades af sju skiltvakter förutom gensdarmerna och fångvaktarne, alla beredda att vid minsta knäpp göra allarm. Sex timmar om dagen hade vi tillåtelse att röra oss på fängelsegården, de öfriga 18 timmarne tillbragte vi i våra tillåsta fängelsen; om vi äfven hade aldrig så stort behof att komma ut i friska luften, förblefvo dock dörrarne slutna hela denna tid. Slutligen tillät man oss att se våra familjer, men under sådane vilkor, att vi hade skäl beklaga, att en sådan tillåtelse var 088 gifven. Tiden, som var medgifven för dessa besök, var ytterst knapp, och sättet, på hvilket samtalen egde rum, var följande: skrubbarne lågo två och två på sex fots afstånd midt emot hvarandra, och genom deras galler och således åtskilda fick fadren se sin son och mannen sin hustru Soldaterna, fångvaktarne och;polisagenterna voro närvarande och lyssnade till hvarje ord, hvarje suck från dessa olyckliga familjer. De använde alla medel för att sönderrifva blodets band. Signor Docos hustru kallades till polismästaren och ålades att ej vidare söka tillåtelse att få se sin man. Signor Pallermo, som var öfver sjutio år gammal och hade fått tillåtelse att besöka sina söner, af hvilka två voro dömda för politiska förbrytelser, ankom till Monte Fusco efter en besvärlig resa från Calabriens aflägsnaste trakter och måste vänta fyra dagar förr än han fick se sina söner. Då besöket emellertid hade egt rum på en dag, då det, enligt fängelsereglementet icke var tillåtet, blef han efteråt inspärrad fyra månader i ett fängelse i Neapel och fick sedermera tillsägelse att icke vidare öfvergifva sin hemort. Eländet var ännu större för dem, hvilka qvarblefvo i Fusco. Koleran hemsökte detta förpestade ställe, och med ett enda undantag dogo alla våra olyckskamrater der. All skötsel, läkarehjelp och medikamenter nekades dem. Det är onödigt att jag närmare omtalar dessa fakta; ty det är ingen hemlighet, att i de särskilda fängelserna dogo icke mindre än 242 fångar af brist på tillsyn och vård. De, som fördes till sjukhuset, blefvo der med foten fastkedjade vid golfvet fast de lågo i sängar, och följden häraf var att de ständigt måste ligga i samma ställning. Endast döden kunde befria dem från denna oerhörda tortyr. En af mina mest framstående olyckskamrater, Mollica, blef befriad från sin kedja, då han fick typhus. men denna nåd räckte blott till nästa dag, då följande depesch ankom: om Mollica är död, så är det bra; hvarom icke, så lägg bojorna på honom igen. Befallningen verkställdes just under det det min olycklige vän med en prest vid sin sida anbefallde sin själ i Guds hand. Således lefde vi, obekanta med allt hvad som tilldrog sig, och utan något hopp. Den 13 Januari ställdes vi inför en kommission, bestående af öfverstarne Rodriguez vid flottan och Dupuy vid gensdarmeriet samt poliskomissarien Salviati. Kommissionen tillkännagaf för oss, att vår dom var mildrad till ständig landsflykt, och att vi omedelbart skulle begifva oss från hufvudstaden ombord på ett krigsskepp, som redan väntade oss der, samt att vi, sedan vi tillbragt några dagar i Neapels hamn, för att taga afsked af våra slägtingar och ordna våra affärer, skulle föras till New-York. Morgonen efter detta tillkännagifvande sattes vi på vagnar och fördes, under eskort af Gensdarmer, icke till Neapel utan till Puzzooli, hvarest ångaren Ettore, en neapolitansk fregatt och Stromboli togo oss ombord. Morgonen derpå, sedan några få utaf Ace tagit afckad af tinsar och vänner. lättade