Göteborgsposten – 13 april 1859, sida 2

De gingo fram till fönstret, men vid åsynen a det lysande sällskapet öfvergåfvo åter hennes krafter henne. Hon stod liksom fastnaglad och en rysning genomfor hennes kropp. — Du vågar det icke — ser du att du icke kan det, hviskade Richard bittert. Utan att yttra ett enda ord mera, vände han sig om och aflägsnade sig allena. Dock, innan han ännu hunnit många steg bort, stod Jessie vid hans sida: O, min far, förlåt mig; nu hyser jag icke längre någon fruktan! Hon kramade hans hand, såg kärleksfullt och leende på honom, ledde honom ut genom förstugan, och ögonblicket derpå stodo de båda i trädgården inför allas åsyn. Allas ögon hvilade på den unga flickan, då hor med sin följeslagare gick tvärs öfver ängen fram till det tält, hvarest Mr och Mrs Hale befunno sig, till sammans med alla de äldre, hvilka ej deltogo i dansen — Hvem är det Miss Mallet har i sällskap? Ä1 det en utaf trädgårdsmästarne hon för upp till tältet hviskade ungdomen sinsemellan. Utan att lyssna till någon af dessa anmärknin gar, stannade Jessie icke förr, än hon uppnått de tält, der hennes värdinna satt. Der presenterade hon med några enkla ord sir fader för Mrs Hale. Ett sorl af förundran uppsteg bland alla de kring stående. Mr Hale blef ytterst förlägen och förvirrad