Göteborgsposten – 13 april 1859, sida 2

— Du säger att du aldrig skulle blygas för mig, sade Richard, under det hans drag antogo ett besynnerligt uttryck. Nåväl, jag vill pröfva dina ord. Se på denna hand, den är stor och grof i anseende till mitt trägna arbete; mina stöflar äro klumpiga och fula; linnet uti min skjorta är groft; min rock är illa skuren; jag ser i det hela icke ut som någon gentleman, det kunna alla finna. Nåväl, om du icke blyges för mig, så gå tillsammans med mig ut på ängen ibland alla dessa menniskor, och berätta dem att jag är din far. Vågar du detta? Vågar du erkänna mig såsom din far inför allas åsyn? Svara. Jessie blef blek som döden, och häftiga ryckningar foro öfver hennes ansigte. Hvad var det hennes far hade begärt af henne? Det var för mycket — för mycket. Otaligt många hinder uppreste sig deremot: Mrs Hales stolthet; hennes vänners omdöme, och, det värsta af allt, — Dicks ord denna samma morgon. Hon stod stum och nästan tillintetgjord. Hennes far såg hennes ångest, och hans andedrägt blef allt kortare och kortare Nuhar du haft tid nog att öfvertänka saken. Vågar du det eller vågar du det icke? Ännu ett ögonblick stod hon tyst, men sedan var striden i hennes inre slutad. Jessie hade öfverlagt hvad hon skulle vinna dervid, och segrat. Hon for med handen öfver ögonen och sade: Ja, min far, jag vågar det, kom!