Göteborgsposten – 13 april 1859, sida 2

före stålsatte jag mitt hjerta emot henne, då hon nyss inträdde till mig i bibliotcheksrummet, der jag väntat på henne, kände mig afundsjuk på hennes rika drägt och förnäma hållning. Hon sade sig vara villig att följa mig till sitt förra hem, men jag tyckte mig se, att hon såg bedröfvad ut, och jag tviflade ännu på hennes kärlek. Då sade jag till henne: (det var en plötslig tanke som genomfor mig, och jag vet icke hvarifrån den kom) om du vill gå hand i hand med mig öfver till fältet, och erkänna mig såsom din far i alla dessa fremlingars åsyn, så skall jag sätta tro till, att du älskar mig så, som du bör. Hvarefter hon, innan jag ännu fått tid att besinna hvad jag yttrat, fattade min hand och ledde mig fram till er, utan att hvarken rodna öfver mig, eller ens gifva mig ett förebrående ord. Gud välsigna henne härföre! — Det var ett ädelt, riktigt handlingssätt, ehuru jag aldrig borde hafva uppmanat henne dertill. Jessie stod lutad med ansigtet emot sin faders bröst, då han tystnade. En djup tystnad herrskade. Mannens enkla allvarliga framställningssätt, och hans säkra, fastän likväl blygsamma uppträdande, grep djupt alla de närvarande. -— Mr Mallet, sade en äldre gentleman, och framträdde, jag bifaller och värderar ert handlingssätt. Måtte Gud välsigna er dotter. (Forts.)