Göteborgsposten – 13 april 1859, sida 1

En afliden mans hämnd. (Öfvers. fr. Engelskan.) (Forts. fr. föreg. N:o.) Slutligen började dansen ute på fältet. Jessie dansade med den unga Lorden, och musiken spelade så glädtigt, att den tillochmed lockade korna på den nästgränsande ängen att deltaga i den allmänna munterheten. Så gladt musikens toner än klingade för denna muntra skara, så fanns det likväl en person, i hvars bröst dessa toner uppväckte en bitter känsla. På landsvägen, som ledde fram till Hale Field, stod en ensam man med ett allvarligt sorgset utseende. Denne man var Richard Mallet, hvilken nu i nära tvenne timmar gått här på vägen af och an. Sex år voro förflutna sedan han sett sin dotter. Under dessa år hade han, trogen sin föresats, aldrig visat sig för henne, ty härifrån afhöll honom en fruktan, från hvilken han aldrig kunnat lösslita sig. Han hade med vagn rest till Canterbury, men såsom han förutsett, hade hans dotter denna dag lemnat skolan och begifvit sig till sin förmyndares hem. Derföre följde han dem genast, för att nu ändtligen erhålla det samtal, hvilket han i så många år med oro emotsett.