va husen upplysning om hvad beslut den fattat. Per telegraf hafva vi nu kännedom derom. Bemälde dag meddelade Lord Derby i Ofverhuset och hr dIsraeli i Underhuset, attregeringen, tillfölje af utgången vid omröstningen i Underhuset den 31 Mars, beslutat att, såsnart de nödvändigaste göromålen voro afslutade, upplösa parlamentet. Lord Derby slöt sitt meddelande med den förklaring, att Drottningen ej hade velat emottaga ministerens afskedsansökan, utan beslutat att hellre upplösa parlamentet. Hr dIsraeli angaf i Underhuset, att tiden för parlamentets upplösning torde blifva slutet af månaden eller ungefär vid påsk, och att det nya parlamentet skulle sammanträda i Juni eller Juli. Lord Palmerston ansåg parlamentets upplösning vara omotiveradt. En mängd talare uppträdde efter honom, hvilka alla önskade, att man icke måtte dröja med upplösandet. Under andra förhållanden skulle nog ministeren på vanligt parlamentariskt sätt hafva dragit sig tillbaka; men de närvarande politiska förhållandena kunde ej tillåta något sådant. Det finnes bland det liberala partiet enskilda medlemmar, hvilka med stort misstroende följa Frankrikes politik i Italien, och af denna anledning gerna vilja behålla en minister, som bekämpar denna politik, och derigenom söker att upprätthålla freden; då deremot en förändrad minister, hvari Palmerston naturligtvis skulle fått plats, skulle antydt en stark uppmaning till franske kejsaren att genomföra sina planer, dels emedan den nämnde statsmannen är en varm anbängare af alliansen med Frankrike, och dels emedan han, såsom, utrikesmister, upprepade gånger har rådt Österrike att helt och hållet afstå från sina italienska besittningar. Häraf kom det sig, att personer, sådane som Roebuck, hafva understödt toryministeren; och dIsraeli sökte efter bästa förmåga att begagna denna sinnesstämning, då han beklagade, att Lord Russels uppträdande i reformbillsfrågan i hög grad omöjliggjorde regeringens sträfvanden för fredens bevarande, hvarmed han uppenbart åsyftade att utsigterna för en ministerförändring gjorde Frankrike mindre böjdt för några eftergifter. Utan tvifvel är det äfven utsigten för och hoppet om en sådan ministerförändring i England, som dikterat kejsarens i Frankrike senaste åtgöranden i kongressfrågan. B. Halles Wienerkorrespondent försäkrar fortfarande att kabinettet i Tuillerierna ännu icke lemnat något svar på de af Österrike uppställda vilkoren for kongressen, och detta bekräftaaf en officiös artikel i Ostd. Post. Sjelfva TInd. Belge, som, med fullt förlitande till sin Londonerkorrespondents uppgift, att stormakterna voro ense om ett priliminär-program. redan meddelat innehållet af detsamma, har nu, genom sin Pariserkorrespondent, blifvi: bringad på andra tankar. Men då Napoleoi synbarligen inväntat reformbillens öde i England för att yttra sig öfver deltagandetikongressen, så torde det nu, då parlamentets upplösning är känd, icke dröja länge förrän man får öppet skåda hvad franska kejsaren bär i skölden. Man har svårt att tro, att de oerhörda rustningarne ej skulle begagnas, för at! lemna franska folket en nödvändig sysselsättning, en behöflig afledare för en mängd farligt laddade moln. Osterrike tyckes ej heller vilja låta de: komma till en kongress, då det uppställer su orimliga vilkor för densamma. Ej nog med att det vägrar Sardinien tillträde till kongressen, det vill äfven att detta rike skall afväpna sig, under det att det sjelft blir på full krigsfot. Det fordrar dessutom, att kongressen skall ånyo garantera det besittningen ar sr 2 T) 1 1220,