Göteborgsposten – 9 april 1859, sida 1

hon förvärfvat sig af sin omgifning. Alla här äro goda emot och tänka på mig, sade Jessie till sig sjelf, endast mina egna anförvandter hafva glömt mig. Emellertid fick hon icke länge sysselsätta sig med dessa eller andra betraktelser, ty hjulen af en vagn hördes hastigt rulla in på gården och stannade utanför dörren. Det är Mr Hale, Jessies förmyndare, hvilken anländt, för att hemta henne ur pensionen och föra henne med sig hem till hans egendom Hale Field, der en målskjutningsfest till firandet af dagen är anställd. Jessie måste säga farväl till alla sina vänner, dem hon i sex år varit tillsammans med, och sedan hon tagit plats i Mr Hales åkdon, kastade hon ännu en afskedsblick uppåt fönstren till sitt skolrum och på den gamla kyrkan, medan stora tårar rullade utför hennes kinder. Men efter en stunds förlopp klarnade åter hennes blick. Det vänliga solskenet, de gröna blomstrande fälten, och den friska vårluften utöfvade en välgörande, upplifvande verkan på hennes sinne. Och utomdess — huru kan man vara sorgsen, då man Bitter vid Mr Hales sida, hvars glädtighet och leende var det säkraste botemedel mot nedslagenhet. Nu äro vi framme! utropade han, när vagnen rullade in genom de vidtöppnade portarne på Hale Field, här äro vi på ort och ställe. Jessie varseblef de uppslagna tälten och målskjutningstaflan i parken, betjenterna som hastade fram