Göteborgsposten – 9 april 1859, sida 1

uppsteg någon gång den tankan i Hannas inre, att han verkligen icke alltid var sig lik, men hon hade hellre uppoffrat sitt lif, än rigtat ett enda förebrående ord häröfver till honom. Hvar vistades Jessie under hela denna tid? På dessa få år hade Jessie Mallet, det stackars lama barnet, vuxit upp till en ung blomstrande flicka. Hennes smärta figur och fint bildade anletsdrag påminde visserligen om det bleka sjukliga barnet, hvilket fordom, stödd på sin lilla krycka, vacklade omkring i sin faders torftiga hem, men nu voro helsans rosor målade på hennes kinder. En skicklig läkares sorgfälliga vård, och den helsosamma plats, der hon under de senare åren vistats, hade medfört denna lyckliga förändring i hennes helsotillstånd. Det är på en vigtig dag vi nu återse henne i Canterburyskolan. Det är Jessies sjuttonde födelsedag, och hennes skoltid är nu slutad. Hon har nyss fullbordat ett bref till sina föräldrar — dessa bref voro de enda föreningslänkar mellan hennes fordna och nuvarande lif, och Richard Mallet har noga förvarat dem i ett litet skrin, alltifrån de första barnsligt skrifna raderna till dessa senare väl sammansatta bref — och hon sitter nu medt årfyllda ögon, fördjupad i tankar på sina föräldrar. Hvarföre äro de ej hos henne denna dag? Bredvid henne på ett bord ligga alla de gåfvor hennes leksystrar skänkt henne. Dessa bestodo till största delen af små lyxartiklar. men buro vittnesbörd om den kärlek och vänskap,