Göteborgsposten – 6 april 1859, sida 2

såsom saknaden efter en afliden vanligen plägar göra; nej, de återkallade alltid hos honom en skiljsmessa, vållad af grymhet och orättvisa. Onkel Zebedee behöfde icke hafva profeterat längre in i framtiden. Han hade redan tagit en grym hämnd. Endast fruktan att hans förbannelse någonsin kunde gå i fullbordan, var redan tillräcklig, att förbittra hans brorsons lefnad. Hanna, sade Richard en fredagsmorgon till sin hustru, jag kommer icke hem i afton, kanhända jag tillochmed dröjer borta ett par dagar. Jag går för att besöka vår dotter. Han kysste sin hustru, satte på sig en bättre hatt, hängde ett litet knyte med kläder på en käpp öfver axeln, och begaf sig på väg. Jessie hade nu I varit hemifrån i åtta månader. Tisdagen derpå emot aftonen stod Hanna vid I fönstret, för att passa på när hennes man skulle komma. Klockan var redan nio, men det var Juni månad och luften i anseende dertill mild och varm. Andtligen tyckte hon sig varsna, i den skymning som redan utbredt sig, skuggan af en man, hvilken hastigt kom gatan uppföre. En i närheten stående lykta kastade sitt sken öfver mannens ansigte, och Hanna igenkände sin make ; likväl var han så blek ochjsåg så lidande ut, att hon blef helt förskräckt. — Gif mig något att dricka, sade han då han inträdde i rummet, och kastade sig på en stol.