Göteborgsposten – 6 april 1859, sida 1

förnämt folk, som äro mycket mera bildade än båd din fader och din moder. — Men jag vill icke lemna er, sade flickan, och fattade häftigt fadrens hand. — Du kommer kanhända icke för alltid att lemna oss, men för en liten tid. Du måste sändas till en skola, så att du får lära något af dem, hvilka ega flera kunskaper än dina föräldrar. Richard Mallet suckade, då han kom att tänka på den gamla läroboken, vid hvilken han tillbringat så många lyckliga stunder. Nu upphörde dessa för alltid, men han såg på sin hustru och fortfor: — Ja, vi få icke lof att uppfostra henne så, som vi äro uppfostrade, utan hon måste blifva bildad, ty hon är nu helt olika mot oss. Jessie betraktade sina föräldrar med sina stora bruna ögon, och hennes hjerta klappade hårdt. Hon var ett ovanligt klokt barn. Det lif, hvilket hon i anseende till sin svaghet, hvilken mera härledde sig från en klen kroppsbyggnad än från verklig sjuklighet, förde, hade skärpt hennes förstånd, och gjort henne mera eftertänksam, än barn vid hennes ålder vanligtvis pläga vara. Således, oaktadt hennes hjerta var fullt, återhöll hon sig från att utbrista i gråt, utan flyttade bort sin stol från fadrens sida, och fortsatte alldeles tyst sitt handarbete. Hela denna afton, ända till nära midnatten, suto Richard Mallet och hans hustru och öfverlade om sin dotters framtid. Det ena ögonblicket tackade