Göteborgsposten – 2 april 1859, sida 2

ningar innestående i banken, förvirrade henne så mycket, att hon hvarken kunde tänka eller tala on något annat. — Richard, sade hon om aftonen, vi hafva unde; dessa tolf år varit så lyckliga, utan att någonsin be höfva mottaga en skilling af hans penningar. Om har efterlemnar något åt oss, så kan icke någon säga att vi hafva eftersträfvat det. Vi ega för mycker stolthet, att någonsin hafva smickrat honom för hans penningar; du har tillochmed aldrig visat dig ange lägen om hans vänskap, allt sedan han kränkte dig så djupt då du gifte dig med mig. — Ja, Hanna. Om något af hans förmögenhet tillfaller oss, så kunna vi emottaga det med godt sam. vete. Lita dock ej för säkert derpå. Onkel Zebedeec var just den rätte mannen att spela oss ett spratt. tillochmed på sitt yttersta. Han brukade alltid säga. att han aldrig kunde förlåta något. Det var måhända lyckligt att Richard nämnde dessa ord; de förberedde hans hustru åtminstone till en del på morgondagens tilldragelse. Andra morgonen begrofs den gamle girigbuken, utan att hvarken en saknandens tår, eller ett vemodigt minne följde honom till grafven. Testamentet öppnades i Richards Mallets och hans hustrus närvaro, i ett af rummen i den gamles hus. Genom de halföppna luckorna inträdde en svag solstråle, och belyste den gamle advokatens hjessa, medan den formade en strimma af dansande damkorn i det eljest