Göteborgsposten – 2 april 1859, sida 2

när och hvart jag ville. Men jag sade nej, emedan jag då icke kunde hjelpa mamma att sy, eller laga din aftonmåltid i ordning. — Hvad sade han mera? o— Han sade: När onkel Zebedee är död, så skall du få se att han ej glömt dig; och sedan — sedan började jag gråta, emedan han grinade så hemskt emot mig. — Ja, just så var det han sade, Hanna, anmärkte Richard och vände sig till sin hustru. Jag har aldrig velat nämna något derom, hvarken då eller någonsin efteråt. Jag tyckte det vara rättare att tiga stilla dermed. Men han har äfven till mig yttrat, att han i sitt testamente ihågkommit vårt barn: Mrs Mallet var nära att släppa den brödskifva hon höll i handen, af bestörtning. — Tror du verkligen att han haft allvar härmed, Richard? — Jag vet icke, min vän. Han var slug som en räf och listig som gamle Nicke. Det är mera troligt att han skänkt hela sin förmögenhet åt någon kyrka. Men vi få snart veta det, ty testamentet finnes, och då han begrafves i morgon, så dröjer det ej länge innan vi få reda derpå. Richard Mallet tog saken ganska lugnt, men icke så hans hustru. Blotta tanken på, att deras lama barn kunde komma i besittning af någon del af den gamle Pecks rikedomar, han som var egare till nästan alla husen i hela qvarteret, och dessutom hade pen