Göteborgsposten – 2 april 1859, sida 1

nedlutadt, så skulle det anses för en hycklad sorg; om hon gick fort, så kunde de tro att hon nu gjorde det för att undvika att förnedra sig med att tala vid dem; men gick hon för långsamt, så skulle de säga att hon gjorde det för att visa sig och vinna medömkan. Men den goda qvinnan tänkte icke på allt det klander för hvilket hon var utsatt, utan hastade hem, för att laga sin mans aftonmåltid i ordning: 7 ; Richard hemkom kort derefter. Gölfvet var sopadt, bordet dukadt, gossarne sofva redan godt i deras små sängar, och lilla Jessie, det lama barnet, satt på sin vanliga plats framför elden och sydde: Richard hängde upp sina arbetskläder bakom dörren till köket, tvättade bort kalken och gruset från sina händer, och satte sig sedan snygg och väl klädd till bords. Kom bit till mig, Jessie! sade han da hamslatat sin måltid. Barnet vacklade, stödd på -:en krycka fram ul honom. — Kan du komma ihåg onkel Zebedee, frågade Richard och kysste hennes panna. Det var en gammal man, hvilken en gång kom hit för att få se dig. — Ja visst. — Han är död, mitt barn; han dog i går. Påminner du dig hvad han sade till dig den sondsgen då vi voro på besök hos honom. — Ja, han frågade mig, om jag skulle vilja blifva rik, och bo uti ett stort vackert hus, och resa bott