Göteborgsposten – 30 mars 1859, sida 2

ens öron; professorerna underkastade taflan den sorg. fälligaste granskning och afgåfvo enhälligt en dom att det var en veritabel Raphael, hvilken borde in. köpas för galleriet i Palazzo Pitti. Professorerna vid de sköna konsternas akademi i Florenz äro så be. römda för deras säkerhet att igenkänna de gamla mästarne, att deras domar anses ofelbara. De hafva gjort till föremål för deras grundliga studium icke blott hvarje målares enskilda maner, utan de känna till och med färgstoftet och det läder eller trä, hvarpå de vanligast målade. Raphaels flesta oljefärgstaflor äro. som man torde veta, målade på trä. Hela det konst: älskande Europa betjenar sig också af dessa professorers skicklighet; ty så snart äldre taflor här och der upptäckas, sändas de vanligen till Florenz för en kritisk undersökning. Vår lilla historia får den prosaiska upplösningen, att sedan akademien hade afkunnat domen öfver den nyfunna madonnan af Raphael, framställde sig en ung målare och tillkännagaf öppet att han förfärdigat densamma, och att de framvisade certifikaterna, hvilka skulle styrka att hon var förfärdigad af Raphael, voro med flit författade af den omnämnde konsthandlaren. Verlden gick således miste om förhoppningen att få en ny tafla af Raphael, men historien har likväl en sida, värd att begrundas och som kan blifva af praktisk användbarhet. Då målarne i Italien förstå att kopiera äldre mästares taflor med en så daguerreotypisk noggrannhet, att till och med de största konstdomare blifva bedragna, så bör äfven en sådan kopia hafva ett stort värde vid studiet af de stora mästarne, hvilka vi aldrig kunna hoppas att få in originali. I Italien drifves kopiefabrikationen i en otrolig grad, då alla nationers målare utan undantag sysselsätta sig med kopiering. Som upplysning om det pris till hvilket kopior kan fås, må aeföras de priser hvilka er