Göteborgsposten – 26 mars 1859, sida 2

Flickan slapp undan med blotta förskräckelsen och skyndade att kalla sin piga, för att vara henne behjelplig med att ombyta drägt. Paul, mindre lycklig än Jeanne, hade fått håret brändt samt händerna öfvertäckta af stora brännsår, visserligen ej farliga, men dock ganska plågsamma. Då Alice hemtat sig från sin första förskräckelse, närmade hon sig den unge mannen, räckte honom handen och sade med djup rörelse: — Gud vill att jag skall blifva er hustru. Jag vet att förr, vid min mans död, om det varit er möjligt, skulle ni hafva räddat honom, I dag är det mitt barn, som ni frälsat från en stor olycka! Paul, se här min hand, mitt hjerta tillhör er redan förut. Utom sig af glädje, knappast vetande om det var verklighet eller blott en skön dröm föll Paul på knä och tryckte sina brännande läppar mot den hand som räcktes honom. Denna scen, som varade några ögonblick, afbröts af steg, som hastigt närmade sig i korridoren. Det var M. Dangny, som kom, helt förskrämd öfver den olycka, som hotat hans dotterdotter, för att i sin tur tacka den unge mannen för hans raska handling. Innan kort visade sig Jeanne, i annan kostym, men utan krinolin. Hon betygade på allt möjligt vis sin tacksamhet emot sin vän Paul och förblef nästan hela aftonen sittande i hans knä. För Lacombe tycktes det som tiden aldrig hade gått så fort, som denna och följande dag. Alice hade ej mera vidrört det ämne, som låg honom så mycket på hjertat; hon hade undvikit att vara ensam med honom, men vid afskedet tryckte hon ömt hans hand, sägande: — Om Thorsdag!