Göteborgsposten – 23 mars 1859, sida 1

hade så stort behof af att skratta och jollra under morfars stora ekar; det behöfdes ett återskall af hennes glädje, i bullret omkring henne, i leende anleten och molnfria pannor. Den lilla älsklingen hade icke haft något begrepp om den olycka, som gjort henne faderlös, och då hon sade att pappa var hos den gode Guden i himmelen, tycktes et henne vara mer anledning till glädje än till sorg. Sedan madame Bauviel återhemtat sig från den första häftiga smärtan, skulle hon sysselsätta sig med sterbhusets angelägenheter. Men huru mycken sinnesstyrka hon än egde var det henne likväl omöjligt att åter beträda sin förra boning och det rum, dit hon förr så ofta smög sig, för att med skämtsamt prat störa sin man, till och med under de allvarligaste sysselsättningar. Hon måste derföre skaffa någon som åtog sig att vaka öfver hennes angelägenheter. För sin mans förste skrifvare hyste hon motvilja, och dessutom hade han trädt i den nya notariens tjenst och borde derföre endast se på dennes bästa. Den andre skrifvaren, som ej stod i samma förhållande till M. Bauviels efterträdare, egde mycken skicklighet i konsten att spela biljard, dansa och dricka, men var alldeles oförmögen att leda en affär af vigt. Återstod således Lacombe. Mycket talade till hans fördel. Ehuru ännu ej tjugu år gammal, hade han likväl hunnit att, från en ringa plats såsom kökspojke, genom arbete skaffa sig goda kunskaper samt en bättre insigt i affärerna, än någon annan. Dessutom hade han varit sin beskyddare innerligt tillgifven, och hans tacksamhet mot denne var en säker borgen för att han troget skulle bevaka enkans intresse, att han hellre skulle lemna sin plats på kontoret, än vika det minsta från det han ansåg