—— —— m— — — -—---..!nnnmCo(FMNFFFrT Göteborg, d. 23 Mars 1859. Den politiska horizonten mörknar — är nörk, eller mörkare än någonsin — dylika ngresser ha de flesta ledande tidningsartiklar aft under de sistförflutna månaderna. Hela Ruropas atmosfer har varit afgjordt krigisk. Kejsare, konungar, stora och små hertigar ha Ulla rustat så mycket som deras kredit hos yankirerna medgifvit — ja vi tro att sjelfve ursten af Reuss-Lobenstein rustat, ty hans ands officiella tidning hade väl ej vågat rigja ett så mördande epigram mot Herr Zeus i Paris, om han ej haft åtminstone en armå af några hundrade man att trygga sig vid. Det vare emellertid huru som helst med denna stat, så är det dock säkert att icke blott Österrike och Frankrike utan äfven Ryssland, England och Preussen nedlagt ofantliga summor i hästar, kanoner, eldgevär, tornistrar, uniformer och skor m. m., alltsedan Napoleon III på ett så ominöst sätt vis-å-vis baron Hibner , åsidosatte sina artighetspligter som värd. Österrike sände allt större truppmassor till Lombardiet-Venedig, der redan en så betydlig armå förefanns, att den hade väckt oro i hela Italien. Den kejserligt-kungliga regeringen lät bygga och reparera fästningsverk; den sammandrog stora härmassor vid Sardiniens gräns och intog mot detta rike en hotande, nästan utmanande hållning. Och i Frankrike tillgick det som på aftonen före ett krig. Den klafbundna pressen fick frihet — att angripa Osterrike, under det att en brochyr bebådande Italiens pånyttfödelse utgick från det kejserliga kabinettet. Alliansen mellan Frankrike och Sardinien bekräftades symboliskt genom föreningen mellan prins Napoleon och prinsessan Clothilda. Kejsaren lät prefekterna uppmana landsortspressen att upptända ärans och den sanna patriotismens glöd i fransmännens bröst — och sjelf började han bruka grå rock. Kortligen, det var så klart som dagen att Napoleon den lille ämnade spela Napoleon den store. Men hvad händer? Bäst vi sutto och väntade att få läsa i ett telegram att österrikiska eller ock piemontesiska trupperna passerat Ticino, eller att den 50,000 man starka, franska här, som står vid foten af Alperna fått marschorder till Italien, så underrättar man oss att lord Cowleys vältalighet öfvertygat Frans Josef om orättvisan och olämpligheten i att betunga de oberoende italienska staterna med österrikiska besättningar. Och samtidigt försäkrar Monitören att inga ovanliga rustningar bedrifvas i Frankrike. Kej saren,, heter det, vill blott skydda Sardinien mot Österrikes angrepp; allt annat, som pressen tillagt, är inbillning, lögn och vanvett Han har icke gifvit den ringaste anledning till alla dessa beskyllningar, som elakheter utsprider och dumheten tror). Och nu trodde Europa på fred — i he la åtta dagar. Detta skulle då bli upplösningen på he la den intressanta politiska förvecklingen 4) Märk, detta är en fransk hoftidnings språk nittonde århundradet. nm me ee —— ,——2 1eve—-