Göteborgsposten – 19 mars 1859, sida 2

Jägarskaran i rigtning mot gazellflocken. Aldrig låter man mera än en falk jaga i sänder. Ingen arab talar någonsin ett ord under falkjagten; men deras ögon, hvilka hållit vad, blixtra, och falkegarens blickar följa den gyllene punkten deruppe i höjden under det hans lippar sakta framsläppa dessa böneljud: Besm-allah! Allah Kebir! hvilka gifva det bästa uttryck af hans själsspänning. Nu faller det äfven falken in att styra kosan till gazellflocken, likväl leker han ännn stolt och viss om segern med det säkra bytet. Som en glänsande planet beskrifver han vida banor på himlen. På en gång stannar han orörligt stilla — högt uppe i luften — och på samma gång drager sig en ung gazell, hvilken spanande hade framsträckt hufvudet, krampaktigt tillsammans nedfallande på sina knän, under det den öfriga hjorden, hvilken nu märker den anryckande jägarskaran, snabbt och stoftuppjagande ilar derifrån. Som en glödande droppe, som en befjädrad blixt, en besjälad meteor har falken med hopspända vingar, lodrätt och från den ofantliga höjden fallit på djuret; ett knappt märkbart utbredande at vingarne hämmade några få tum öfver djurets nacke något litet häftigheten af fogelns nedstörtande kraft, hvilken ändock var tillräcklig att fullkomligt kasta gazellen till marken. I samma ögonblick har äfven falken huggit båda sina klor djupt in i offrets hals och med ett enda hugg af sitt jernhårda näbb öppnat gazellens hufvud midt emellan båda ögonen. Djuret är redan så godt som dödt. En väl inöfvad falk blir sittande på bytet till dess hans herre anländer, och flyger ofta upp, om han fällt detsamma i ett buskage, för att tillkännagifva stället der det ligger. Ryttarskaran ankommer, vaden afgöras allt efter som djuret har uppfyllt sin pligt; den döda gazellen kastas öfver sadeln och den undflydda hjorden uppsökes ånyo och en annan falk