Göteborgsposten – 19 mars 1859, sida 2

förr än man ser sjelfva föremålet. Och der i fjerran. liksom vandrande dunkla strimmor, utsträcka sig på den sakta sluttningen de långa skuggbilderna af tio gazeller. Ännu osynliga för hvarje annat öga än en arabs eller en falks, har dock redan Sidi Chikr varsnat dem. Med ett hest strupljud rycker han mössan från falkens hufvud. Denne blickar omkring bländad at ljuset, böjer sin skönt formade kropp tillbaka, sluter och öppnar långsamt sina stora, svarta, lik polerad lava glänsande ögon, vrider hufvudet i kretsar, utsträcker först den ena vingen, så den andra, en klo och derpå den andra, och detta allt långsamt och behagligt, slår en liten stund vingarne tillsammans, lyfter sig några fot från skuldran och sänker sig åter, och detta ett par gånger, så att en rymlig tid förgår under hvilken han alls icke synes hafva någon jagtlust. Intet tyder på att han varsnat gazellen. Plötsligt utstöter han ett gällt skrikande, och med ett vingslag, hvilket som en stormil susar om jägarens hulfvud, skjuter han 20 till 30 fot högt upp i luften, nästan lodrätt som en af bågsträngen framdrifven pil. Derpå utbreder han vingarne, vaggar sig på luften, låter än bukens än ryggens fjädrar glänsa i morgonljuset, sväfvar i trängre och vidare kretsar, sakta och lätt rörande sig såsom en verklig herre öfver det element, som uppbär honom. Då hvisslar hans herre en befallning till honom och fogeln piper ett svar, svänger sig allt högre uppåt till dess han inom 2 till 3 minuter, liken än försvinnande än framtindrande stjerna, sväfvar högt på det dunkelblåa himlahvalfvet. Om han äfven hittills icke låtit förstå att han märkt gazellerna, så tviflar dock ingen afjägarne att han ej redan börjat sin jagt på dem; ty om äfven en kanin eller hare någonstädes vore synlig, så utväljer dock alltid det ädla djuret åt sig det största byte det kan besegra. I raskaste galopp skyndar derför äfven