Göteborgsposten – 16 mars 1859, sida 1

stora, missbildade ansigte. Han kastade på henne en strålande blick, som tycktes spränga hans stora ögon. Hon bleknade — hon tycktes med möda qväfva ett anskri och sjönk sanslös ned i stolen. Nästan i samma ögonblick utropade D:r Carbone: Hjelp! hjelp! han dör! Läkaren, som hade stått utanför dörren, störtade nu in. Guillielmo drog sitt sista andetag. Läkaren lade handen på hans stillastående hjerta och häpnade vid åsynen af den gestalt, som låg framför honom. Han tillslöt de brustna ögonen, betäckte den dödes ansigte och drog gardinen framför hans läger. Den gamle hofmästaren och tjenaren störtade under bitter klagan fram till liket. Men nu hade den unga flickan återkommit till sig sjelf. — Jo likväl, — likväl, utropade hon, skulle jag älskat dig evigt äfven i den gestalten. I dina ögon såg jag din själs höghet. Hon drog undan gardinen och knäböjde vid bädden der den döde låg. Kom mitt barn! — sade fadern — det är blott vid vår fremmande väns lik, som du knäböjer. Hör mig! — hviskade hon till den döde — hör mig der du nu vistas! Tag medvetandet om min kärlek med dig i din evighet! Jag kan icke älska någon annan så högt som dig — jag skall återse dig i den skepnad, som din odödliga ande skall ikläda sig — jag har redan uppfångat en skymt af ditt sanna väsende. — — — Jag skall känna igen dig bland de förklarade andarna på din sista blick. Vicomte Frimon drog nu sin dotter bort från liket och förde henne ner i vagnen i ett halft medvetslöst tillstånd. Några dagar derefter lästes i tidningarna att kämpemasken från redouterna, den så kallade signor Forestiere, som hade vunnit så många utmärkta personers uppmärksamhet, hade dött i hotellet vid Gre